Klockan är mycket, i skriviandes stund och jag kan inte sova och här sitter jag.
Att leva ett liv som homosexuell kan i mångas ögon vara lätt, i mångas ögon vara jobbigt, spännande och i mångas ögon kan livet som homosexuell vara ett rent helvete. I mina ögon trots att klockan är mycket och jag har bestämt mig i bristen på sömn att skriva ett inlägg om homosexualitet , som många önskar mera av.
För mig är det oftast inga bekymmer, förutom att jag ibland ska behöva säga eller göra saker för att känna att jag ska passa in för att leva ett liv som öppet homosexuell, men för många andra kan det vara ett rent helvete. Det är 8 år sedan jag kom ut som homosexuell och det var det bästa jag någonsin gjort för mig själv , för att jag skulle må bra och kunna leva det livet som speglar mig själv och för att inte behöva leva i en lögn av att jag älskar en man av samma kön som mig själv, för varför ska jag behöva ljuga om något sådant?
Mannen i mitt liv, jag och våra "bebisar", våra Chihuahuas Chanel och Prada!
För mig och mitt liv, i mina ögon ska jag inte behöva förklara för andra att det är en man jag har ett förhållande med och inte en kvinna, att jag är för manlig för att vara homosexuell, att jag ska behöva känna oro att jag någon gång i livet ska behöva få ont i magen för att jag inte vet hur personen i fråga ställer sig till att få ett motsvar att det inte är en kvinna jag är tillsammans med utan en man.. hur blir reaktionen? Hur reagerar personen? Tar dom avstånd, ger glåpord eller blir helt tyst?
Jag har ibland känt att jag som homosexuell måste vara på ett speciellt sett för att passa in, att jag måste försvara mig och vara så där "heteronormativ" för att bli accepterad och det har varit blandade känslor. Som nu, tårarna rinner för att jag stundtals har behövt ändra på mig och mina värderingar för att bli accepterad, eller tron av att bli accepterad just för att jag får känslan av att personen utsöndrar sådan känsla att jag måste ändra på mig. Varför är frågan som jag ställt mig många gånger, och många gånger, mänsklig som jag är, så har tårarna kommit då jag varit ensam och sambon är till sjöss! Varför ? Trots att jag är så säker på mig själv, känner mig tillfreds med den sexuella preferens jag har och har en man vid min sida som jag älskar högaktningsfullt, och ändå ska jag behöva låta tårarna komma, känna osäkerheten , få känslan att jag ska behöva ändra mig för att tro att folk ska acceptera mig för den person jag är, för att jag inte har samma sexuella preferens som dom! Det är galet och ingen ska behöva känna så , men det är så jag känner.. ibland! Att få orden fyfan eller likande när någon drar ett sexuellt skämt som heterosexuell och jag som homosexuell ger ett svar som för mig och många andra är helt naturligt och få en reaktion av äcklad, onormalt ger mig en olustig känsla, att känna sig onaturlig och att bara för att jag som homosexuell ska godta att har du inte har samma sexuella preferens som dom och dom drar ett skämt med sexuella inslag ska du ska skratta eller vara tyst, för det du som homosexuell känner är naturlig för dig kanske inte en heterosexuell tycker är ok!
Att behöva försvara mig, komma med utlåtande och vara en person som jag egentligen inte är, just för att känna att jag som homosexuell ska passa in bland de heteronormativa personerna, gör mig ledsen, det gör att jag dra mig tillbaka en del, låter dom " heterosexuella " dra sina skämt, jag skrattar med som om det vore det naturligaste även för mig eller så sitter jag där , helt oberörd och tyst! Det är helt naturligt för mig med, men även fast våran sexualitet och erfarenhet är så lika men ändå så olika, så ska jag inte behöva skämmas/vara tyst eller bara skratta med för att jag inte är heterosexuell som du och har upplevt och kan sätta mig in i samma tanke som du har just under "stundens hetta". Och att du som heterosexuell tycker att mitt skämt , bidraget till ditt sexuella skämt är lite "off" för vad du egentligen är vad vid?
Tårarna rinner, jag är besviken på mig själv, att jag gråter, att jag överhuvud taget visar mig sårbar och är ledsen för att jag vågar stå upp för mig själv, att jag vågar ge mig in i sexuella skämt bland heterosexuella personers matcho stil och försöka slå undan fötterna på trångsynta osäkra heterosexuella personer vars insikt att mannen ska älska kvinnan och att man och man inte existerar gör mig ännu mer arg. Att heterosexuella drar ett skämt och vi som homosexuella kontrar med något och får som svar att vi är obehagliga och konstiga? Är det konstigt att jag blir ledsen och börjar ta åt mig och önskar att jag bara kunde hålla käften och le istället!
Jag är ledsen, jag är sårbar och om någon i min närhet undrat och tyckt att jag varit mer tillbaka dragen , tyst och inte sagt så mycket så har ni svaret ovan ! Jag har tagit åt mig lika mycket som när jag var en osäker kille som just tagit steget att våga komma ut. Det har blivit för mycket, man klarar inte hur mycket som helst, men jag fortsätter vara den jag är, jag försöker visa att jag inte tar åt mig, för det ska jag inte behöva göra! Jag ska inte behöva skämmas, vara tyst och funderar i fall jag ska våga säga något just för att jag inte har samma sexuella preferens som du! Det är inte jag som ska behöva skämmas, det är du som lever efter och tror att alla är heterosexuella som ska skämmas, för jag är exakt som du, det är inte ett kön jag blir kär i utan en person!
På min bloggs facebooksida skrev jag i går om en önskerubrik från mina läsare och valet av önskerubrik var redan taget efter första kommentaren från Magdalena.
"Så önskade jag att mina föräldrar hade reagerat"
Jag som homosexuell hade många tankar och önskningar som stannade hos mig innan jag kom ut som homosexuell. Jag önskade inget hellre än att mina föräldrar, vänners föräldrar skulle prata bättre om homosexualitet och förklara att samkönade förhållanden mellan man och man, kvinna och kvinna är lika ok som kärleken mellan man och kvinna.
Att min moster är homosexull och lever tillsammans med en kvinna var väl inget konstigt, inget som det pratades om. Som i de flesta familjer, så även min och mina vänners familjer så fick vi barn alltid frågan om man hade någon flickvän, hur många barn man ville ha när man blev vuxen and so on.
När åren sedan gick så fick man ibland frågan varför jag inte hade någon tjej, om det inte var killar jag tyckte om.
Självklart blev jag förbannad, rasande , och reaktionen kom i ilska från mig just p.g.a osäkerheten som fanns inom mig, rädslan om vad alla skulle tycka och tänka, för jag visste inte alls hur min familj ställde sig kring kärlek mellan samkönade , 2 killar och därav att min starka reaktion som ungdom. Och en andledning till att reaktionen just blev rädsla, ilska var även för att min far, bröder och vänner uttryckte hatiska kommenterar om homosexuella killar, det var inte normal , äcklig och ett par gånger hörde man att det är onaturligt och en sjukdom, för man födds för att älska det motsatta könet.
Så hur önskar jag egntligen att mina föräldrar hade reagerat?
Jag önskar att flera föräldrar tar upp ämnet homosexualitet, kärlek mellan samkönade, förklarar för barn att det är inte ett kön man blir kär i , utan det är en person. För oavsett om man som man älskar en annan man , eller att en kvinna älskar en annan kvinna så är det ok, denna kärleken är minst lika fin som kärleken mellan en man och en kvinna.
Hade mina föräldrar/familj pratat mer positivt om samkönad kärlek, homosexualitet så är jag helt säker på att jag hade mått bättre och inte tyckt att det var så jobbigt att behöva "komma ut" och vara den person jag egentligen var, och att jag vågat tala om tidigare att jag är homosexuell.
"Varför kommer många gay killar från skilda familjer där de bott med sina mammor? Varför har/går många i terapi?"
En fråga jag fick på min bloggs facebooksida.
Att många gaykillar kommer från skilda familjer är inget jag uppmärksammat och inget jag lagt fokus på. Att många barn och ungdomar kommar från skilda föräldrar är i dag extremt vanligt, oavsett sexuell läggning.
Varför många homosexuella killar bor hos sin mor när det skiljer sig kan jag inte svara på varför och om det är så, men jag kan bara relatera till mig själv.
Mina föräldrar skilde sig under tiden jag bodde kvar i Jämtland och av olika perspektiv och saker så bodde jag hos min far, även fast både min far och mina bröder hade uttalat sig, sagt och hade ett ordval som då gjorde att jag gjorde allt för att förneka min sexuella preferens. Jag ångrar absolut inte att jag bodde hos min far i Östersund när mina föräldrar skilde sig, för just då hade jag ingen möjlighet eller ville bo hos min mor då hon bodde på ort och hade så pass liten lägenhet att jag varken kunde eller ville bo där permanent.
Men då, önskade jag stundtals att jag kunde bo hos min mor istället för far, just p.g.a de ordval min fadersgestalt hade angående homosexuella män. Homosexuella kvinnor var väl inget, men just homosexuella män var något som då och då kom på tal, och det var åtskilda gånger tårarna kom på mig då jag gick ut med hunden. Jag gick ofta promenader, gick till " kiosken" för att köpa snus då jag egentligen satt på en sten, på avskild plats och grät, önskade och bönade och bad att jag skulle vara som alla andra. Varför jag ? varför just jag av alla oss syskon, varför blev just jag homosexuell ?
Jag kan tänka mig att många hbt-personer väljer att vid skillsmässa av föräldrarna att bosätta sig hos sin mor, då jag själv, mina egna upplevelser och tankar och funderingar , är att modersgestalten i regel accepterar sina barns läggning bättre än vad fadersgestalten gör - så var det i alla fall för mig, innan jag kom ut!
Jag funderade själv många gånger på innan jag kom ut, då jag absolut inte kände att jag hade någon jag kunde prata med, även fast jag i dag vet att jag kunde ha pratat med mina äldre systrar om detta, men ovisheten från min egensida, osäkerheten på mig själv, att jag visste, att jag är killen som inte kommer få biologiska barn ( som jag för övrigt inte ville ha ) , att jag var onaturlig, äcklig och det är inte normala människor som förälskar sig i samma kön, för de var de ord jag fick höra och flera där till. Skulle jag våga gå och prata med någon utomstående? Kunde jag få hjälp? Hur skulle jag tackla dessa "förjävliga ord" och kunde jag lita på människan att det stannade mellan oss? Och kunde jag med hjälpa från en psykolog, att jag skulle kunna få min egen far och bröder att förstå - All kärlek är fin kärlek, oavsett kön!
Jag gick aldrig och pratade med någon, jag grubblade, försökte spela med när alla hatiska ord om homosexualitet kom, jag grät i min ensamhet och jag levde ett liv där jag inte var jag.
I dag kan jag säga så här .. 3 år sedan jag pratade med min far, det gör ont, ett litet sms på julafton och födelsedag, ett tack och godjul tillbaka .. men mer än så var det inte, inte ens ett hur mår du?
Det gör ont, men jag vet även att ... Det var inte jag som valde, det var du!
Det är med tårar som rinner jag skriver inlägget, det är med tårar jag tänker tillbaka, men det är med ett leende jag avslutar inlägget, oavsett mångas åsikter om att jag har kategorin homosexualitet i bloggen. I dag vet jag bättre, i dag vill jag hjälpa andra som varit i min sits och därav att jag fortsätter skriva inlägg rörande HBTQ-ämnet , därav att kategorin Homosexualitet finns i min blogg.
En dag hoppas jag verkligen att alla förstår, det är inte ett kön vi blir förälskade i, utan en person!
"Hur tror du ditt liv sett ut om du bott kvar i bönnernas land? Hur öppen tror du du varit? Kände du en lättnad när du kom ut ur garderoben just för att du visste att du skulle flytta??? Och start om som just R:s KILLE..."
Hur mitt liv hade sett ut om jag bodde kvar i Östersund ( som jag kallar bönnernas paradis ) det var en bra fråga.
Det är en svår fråga, svårt att svara på , men jag kan bara tänka mig.
Östersund var i alla fall då, 2005 inte den mest homo vänliga staden och som de flesta vet så har jag aldrig trivts där uppe, det var för litet och inte för att dra alla Norrlänningar över samma kant, men många i alla fall i Östersund och jämtland är extremt trångsynta och lever fortfarande kvar på 1800-talet frös ihjäl.
Hade jag inte träffat R hade jag troligtvis inte kommit ut då om jag bodde kvar där uppe, och om jag än i dag hade bott kvar där uppe, hade jag tagit steget och levt som öppet homosexuell? Det vet jag inte!
Rädslan för folks synpunkter, åsikter och matchostilen som många drog på sig och utryckte att bögar är äckliga och dom ska ha stryk gjorde det inte lättare. Hade jag flyttat tillbaka till Östersund i dag, så hade jag fortfarande varit den jag är i dag , homosexuell eller inte, jag är den jag är, och med mer skinn på näsan och ett självförtroende bättre än någonsin.
Att det var en lättnad att komma ut för att jag visste att jag skulle flytta är ett faktum och att jag skulle börja om mitt liv. Leva ett liv där jag verkligen kan vara mig själv , ett liv utan att jag ska behöva dölja att jag har ett förhållande med en man.
" De killar som uttrycker ord och ogillar bögar, är i mina ögon dom som är de osäkra,dom är rädda att vi bögar ska suga kuk bättre än deras flickvänner "
Jag fick in en hel del svar , tankar och funderingar och lovade att jag själv under helgens gång skulle komma med ett inlägg om mina tankar, vart jag och R står och vad jag tycker.
Jag och R har alltid svarat samma sak när vi har fått frågan om inte vi vill ha barn, där säger vi båda nej, vi vill inte ha barn. Jag har sedan barnsben sagt att jag inte vill ha barn, jag älskar barn, skämmer gärna bort andras, leker och skojar och lämnar tillbaka dom när jag tycker det räcker, det kan man inte med egna barn, och oavsett hur mysigt, gulligt och kärleksfullt det skulle vara med ett eget barn så vill vi inte, varken jag eller R.
Åsikterna om att HBTQ personer drömmer, längtar och vill bli pappor/mammor är många. Vänner har sagt till mig att
- Nej, homosexuella oavsett kön ska inte ha egna barn, inte ens adoption. - Nej, det är ju äckligt och onaturligt. - Ett barn behöver en fadersgestalt och en modersgestalt. - Du får ju tänka på att barnet kommer bli mobbat.
Och på forumet flaschback läste jag detta:
" Ni bögar har val ett liv där ni har samlag med en person av samma kön. En onaturlig sexuell relation. Detta betyder att ni inte kan få barn med er partner. Vi lever i ett land där ni får ha en sexuell relation med en av samma kön. Ni lever i en relation där ett barn är omöjligt att producera på ett naturligt vis. Ni kan inte ha kakan och äta den."<---- SKIT PÅ DIG!
Vem är du att dömma ? Vem är du att tala om för mig eller annan homosexuall om vad som är rätt eller fel? Vart är det onaturligt någostans? Och att komma med argumenten att barn behöver en modersgestalt, fadersgestalt och därav att det ska vara en kärn familj, Mamma, Pappa & Barn! En modersgestalt kan dom få på annat håll om ni nu är oroliga för det.
Och att säga att barn till homosexuella skulle bli mobbade är bara sjukt att säga, i dagens samhälle ja, med all sannorlikhet, med tanke på mångas resonemang och ordval. Besudla och propagera inte över era ideér och sjuka ideal på era barn. Det är upp till er föräldrar, mig som vuxen och övriga samhället att föregå med gott exempel, och lära barnen bra tanker, åsikter och värderingar.
Men vi leker med tanken, hade jag velat bli Pappa så hade jag fått kämpa enormt mycket , i med och motgång och många uppförsbackar och hinder hade jag fått stöta på, men en sak är då säker, jag hade blivit en fantastisk Pappa!
Jag har de senaste dagarna suttit och läst igenom gamla inlägg.Inlägg som jag är stolta över, inlägg som kan göra att tårarna kommer, men som jag är glad att jag skrev.
Det bästa med en blogg är att man kan gå tillbaka, se hur livet var och vilka värderingar man hade då och om man växt som människa. Jag har verkligen, enligt mig själv vuxit enormt som människa, även fast jag är samma gamla galna Totten, så har jag andra värderingar, jag ser på saker med andra ögon och tar inte åt mig av saker som jag tog åt mig förr.
Bara för 1 år sedan tog jag så fruktansvärt illa vid mig av ordet Bög , då var ordet bög något negativt och har haft en hatisk och negativ effekt på mig och sitter etsad fast i både hjärna och hjärta av de ord man fått höra som liten, och än i dag kan ordet bög göra att jag bara vill dra täcket över mig och gråta, beroende på sammanhanget och vilket klang personer använder ordet i, men i dag kan jag även ta ordet som en klackspark och inte reagera alls på det, ordet bög har i dag för mig både negativ och positiv reaktion.
Vi alla reagerar olika, tar åt sig olika av ordet bög, Och även fast man kan tycka och tänka till om att folk reagerar på det, så måste man låta folk reagera, vi alla är olika och beroende på uppväxt och tidigare bakgrund så måste folk få känna och få den där känslan, oavsett om dom inte reagerar, blir förbannade eller tar illa vid sig och blir ledsen.
För ett par månader sedan fick jag frågan av en kollega, en fantastisk person, som betyder otroligt mycket för mig, om jag mår dåligt av att vara homosexuell då han suttit och läst igenom min blogg och han såg att det var mycket skrivet kring ämnet Homosexualitet. I början när jag kom ut var det dagar då jag verkligen mådde skit, allt skit man fick höra och då gjorde det som ondast att jag fick höra av vänner att folk snackar att kommer storstadsbögen upp till jämtland och hälsar på igen så ska han få stryk, han borde aldrig ha flyttat från stockholm och hit. Och vissa dagar önskade jag, varför föddes jag som homosexuell, varför just jag? Så mycket enklare det hade varit om jag föddes som alla andra, heterosexuell. Dom behöver inte komma ut för något som dom är, dom får inga frågor om hur man kan tycka om en kvinna? Dom får inte frågan om vem som är mannen och vem som är kvinnan i förhållandet!
I dag, är jag glad , stolt över att vara homosexuell, jag skulle inte vilja vara något annat.
7 år har gått sedan jag flyttade från Östersund och jag har inte varit upp och hälsat på där ännu, av olika andledningar, men jag har träffat nästan hela min familj, somliga har varit och hälsat på, somliga träffade jag för 2 år sedan på min lillebrors bröllop. Vissa har jag ingen kontakt med, och det gör så ont, men det är så det är, och det behövs inte spekuleras i varför vi inte har kontakt, men en dag hoppas jag att även vi har kontakt.
En kommentar som jag ofta läser, som har hjälpt mig mycket på min vandring här i livet och , denna persons kommentar har hjälpt och stärkt mig enormt mycket till att jag är den person jag är i dag.
"Homo eller inte. Jag skiter fullkomligt i vad du ÄR. Du får vara en tjäder, du får vara en blomma, vafan du vill ! För mej är du min Tommy. Min barndomsvän, min Tommy helt enkelt !"
Och den jag kan tacka mest för att jag är den jag är i dag är min älskade pojkvän, min sambo, min bästa vän- Ronny! Utan honom hade jag aldrig haft de värderingar och varit den person jag är i dag!
Och mina vänner, gamla som nya, ni är ovärderliga.
Vart jag vill komma med detta inlägget, det vet jag knappt själv, mer än att jag har växt enormt som person, kärt barn har många namn, Tommy, Totten, lilleman ,ollie, Tanten ...
Jag vill nog bara komma till att tänk vad man förändras med veckorna, månaderna och åren.
I dag kan folk säga bög, homo, gay, call it what you want ..
Jag är så stark i mig själv, jag är den jag är, oavsett namn, min sexuella preferens är oväsentlig, oavsett vad så är jag Tommy!
Tommytott är min älskade lillebror, och han skickade ett pm till mej på facebook i dag och frågade om jag hade lust att gästblogga i hans blogg om hur jag kände, tyckte och tänkte när han ”klev ut ur garderoben”.
Jag heter Kikki, jag är 10 år äldre än Tommy, trots åldersskillnaden så har han alltid varit mer än en av mina bröder. Vi har alltid haft ett speciellt band. Jag älskar givetvis alla mina 6 syskon!
Att Tommy ”kom ut” med att han var homosexuell var mer en sten som föll från familjens hjärtan, vi hade ALLA i många år haft våra misstankar.
Jag vet inte hur detaljerat ni vill veta men jag ska försöka förklara så gott jag kan.
Jag minns inte exakta datum men allt hände väldigt fort sommaren/hösten 2005.
Tommy hade ett väldigt intresse redan då för reptiler och berättade att han skulle ner till Malmö på Expo Syd, när jag frågade vart han skulle bo sa han bara att han skulle bo hos en kompis som han träffat via nån reptil sida. Inge konstigt med de. Jag frågade nr han kom hem och fick till svar att han inte visste riktigt, de berodde på om han köpte nån reptil eller ej.
Jag pratade med honom via sms under tiden han var borta och jag fick veta att han skulle komma hem på onsdagen.
Onsdagen kom men jag hörde inget av Tommy, så jag skickade sms och frågade om han kommit vilse efter vägen…. INGET svar, förrän på kvällen när jag jobbade och givetvis hade glömt min mobil hemma. SUCK!
Jag pratade med min man Ronnie i telefonen när han plötsligt säger, du du fick sms.
Jag bad honom kolla för jag hade sms:at Tommy så jag hoppades att de var han.
Citat sms: Hej älskade syster jag sitter nu på tåget på väg hem, kommer till östersund tidigt i morron bitti. Jag har nått jag vill berätta, du får ta de som du vill!!!
Då sa både jag och Ronnie nästan samtidigt: Undra m han ska berätta nu.
Jag bad R skicka tillbaka att han skulle säga va de va, men fick till svar: Nej jag vill säga de direkt till dej. Du är den första jag talar om de för.
Till slut kom de: Kikki jag är homosexuell! Ja va skulle jag svara…. Jaha de har vi alla misstänkt en längre tid. Vi blev så lyckliga och glad att han ÄNTLIGEN sa de!!
Vilken lttnad för honom, men samtidigt VA HÄNDER NU!?
Då jag satt på jobbet och var tvungen att avsluta samtalet med R så bad jag honom skriva att jag hörde av mej när jag slutat.
Då kom en reaktion jag aldrig trodde skulle komma, tårarna sprutade ena sekunden över hur lättad jag var för hans skull men också för hur allt skulle bli. Å i nästa sekund skratta jag av lycka.
Östersund är ingen ”homo” vänlig stad att leva i.
Tankarna bara bubblade, blodet rusade och hjärtat slog i 200!!!
Va skulle de andra i familjen säga ( bröderna var inte så glad i ”bögar”), vilka fler har haft samma misstankar som vi, vilka var hans riktiga vänner och vilka skulle vända honom ryggen, hur skulle jag kunna ”skydda” honom mot alla elaka människor och deras åsikter mm mm
Samtidigt som en massa bitar föll på plats. Vi förstod helt plötsligt varför HAN alltid blev fullast på alla fester, varför de var så hemligt när han satt på ”reptilsidorna”mm mm
Tack gode gud för att de var våran kollega Harriet jag jobbade med som hade full förståelse för mina reaktioner.
Väl hemma ringde jag upp honom och frågorna bara bubblade: Hur länge har du vetat om de? Varför har du inte sagt nått tidigare och varför kommer du ut med de just nu.
Ja då kom de ju även fram att de inte bara var reptilerna som lockade till Malmö. =)
Lyckligtvis var vi alla i familjen glad för Tommys skull med mer eller mindre invecklade utlägg om homosexuella. Men tankarna fanns kvar: Hur skulle de vara för honom att vara kvar i Östersund?! Då kom en av de största bomberna för mej: TOMMY HADE BESTÄMT SIG. Flytt till Malmö fick de bli.
NEJ eller JO de kanske är de bästa för honom…. Men MALMÖ fatta hur långt bort han är från mej och min familj i Östersund.
Han hade några veckor kvar att jobba med mej och hade inte bestämt datum för när han skulle flytta. Men i september kom de jag bävat för : Kikki 1 oktober har jag eställt en enkel biljett ner till Malmö. Där ska jag bo, leva och vara mitt riktiga jag.
Givetvis lycklig för honom men åter igen min skyddande hand når inte till Malmö: Va ska du leva av, vart ska du bo. Du måste ha ett jobb, en inkomst och du har INGEN mer än din R där nere.
Men Tommy tog livet mycket enklare och behövde inte ha allt exakt eter att han berättat om sin läggning. De hade nog tryckt honom nått enormt samt att alltid vara så förberedd på allt att inte de skulle komma fram vem han egentligen var.
Han kunde äntligen börja njuta, han hade inget mer at dölja.
Måndagen den 1 oktober kom han förbi för att säga hejdå, vi ses snart igen syster… Visst gör vi?! Klart vi skulle ses, men de tog tyvärr längre tid än vi båda hade kunnat tro.
Vi drog ut på avskedet ett tag men till slut kände vi båda att de blev mer och mer stelt och tårarna rann på mej, Tommy och mina töser och på radion spelades t.A.t.U - All About Us
Tät kontakt via telefon, sms, msn och facebook har vi haft hela tiden men förra sommaren var första gången som vi träffade Tommy sen han flyttade.
Vi hade fjärilar i magen allihop tror jag, vi körde fel och Tommy fick köra genom hela Malmö stad för att leta upp oss och till slut…. De var samma goa underbara lillebror!!!
Jag älskar dej Tommy och är väldigt stolt över dej!! Trots att de var jag som utmanade dej i att börja blogga och du har fortsatt och har många som följer din blogg!!
Nu är det officiellt att Ukraina blir land nr 2 med censurlagar direkt riktade mot hbt-rörelsen.
Regionen Sankt Petersburg var först ut att anta denna censurlag, som dock ännu inte har testats av domstol.
Lagen är sån att den som talar högt och positivt om Bögar, bisexuella, flator och transexuella kan få upp till 5 års fängelse, det är helt sjukt, en absurd lag. Jag läste detta inne hos Amir och tanken slog mig direkt att , detta måste stå på Qx startsida, och det gjorde det.
När man läser om att ännu ett land inför en sådan sjuk , absurd, lag, så kan jag inte annat än säga att jag är stolt över att vara svensk. Att vara gay i sverige är inte heller det lättaste för många, men vi har det bra, nästan för bra?
Man blir förbannad över att det överhuvudtaget finns en regering som motsätter sig och har åsikter och tankar, det är inte artonhundratalet - frösihjäl, lägg ner skiten om att vi människor är födda att älska motsatt kön och att det ska vara en kärnfamilj, man + kvinna = x antal barn osv.
Folk ska högakningsfullt skita i vad folk gör i och utanför sängen, suger kuk eller slickar fitta.. Ukaraina har en äcklig regering!
Ju mer jag tänker på händelsen då en kille skrek gay, gay , gay efter mig och sambon och jag blev påhoppad så har jag fått en större inblick i varför vi inte visar våran kärlek öppet, att vi inte står i regnet och kysser varandra, att vi inte håller handen, efter händelsen förstår jag mångas rädsla.
Den kvällen gick vi samma runda som varje kväll, men efter det har vi gått annat håll och jag har varje kväll varit orolig och nästa vridit huvudet urled för rädslan och oron att bli påhoppad igen har funnits.
Och tyvärr är det inte många som förstår oss homosexuella, att vi är många som inte vågar av rädslan av att bli påhoppad, att någon ska se, att någon ska tycka och tänka.
Som jag skrivit tidigare så har sverige kommit långt i HBT frågor och acceptans att älska en person av samma kön som en själv, men ännu har sverige och dess befolkning långt kvar.
Ännu en gång önskar jag att jag och sambon och alla andra skulle i fall man vill gå hand i hand, visa sin kärlek öppet, men jag och sambon har inte varit de som gått hand i hand och visat våran kärlek öppet, och efter händelsen är jag mer bestämd att absolut inte visa öppet, för vad hade då hänt? Mer än en spark i ryggen och nu gick vi promenad med hundarna och jag på kryckor och ingen tendens att vi är tillsammans.
Det är kanske dumt att tänka på vad som komma skall, men saker och ting sätter sina spår.
Igår kväll när jag och sambon var på nattarundan med hundarna som vanligt så går hundarna lösa.
Jag går med kryckorna en bit bakom R och hundarna.
Vi hör och ser 2 killar på cyklar bakom oss som spelar musik och pratar annat språk, när dom cyklar förbi så säger den ena kille något på deras språk och både jag och R hör ordet gay ett par gånger och vi bryr oss inte utan går vidare och svänger ner.
Just i svängen hör jag hur den kille som pratat tidigare hoppar av cykeln och kommer snabbare bakom mig.
Vänder mig snabbt om och bryr mig inte utan jag går vidare med kryckorna och hör att han är alldeles bakom mig, säger något och sen sparkar han mig i ryggen och ber mig go faster, go faster!
Sambon tar hundarna och jag går vidare , killen springer tillbaka till cykeln och cyklar vidare.
Jag mår bra men riktigt chockad över hur människor beter sig.
Varför jag blev påhoppad kan vi ju bara spekulera i och mina tankar går bara till en homofob då ordet gay upprepades från honom x antal gånger.
Ni som följer min blogg de senaste veckorna och även från början har sett att jag tar upp ämnen rörande homosexualitet.
En ny vecka och ett nytt inlägg i kategorin Homosexualitet ska upp och denna veckan tänkte jag låta er läsare komma med förslag på inlägg,något ni funderat på eller skulle vilja veta rörande homosexualitet?
Innan jag tog steget och vågade erkänna för mig själv så bestod livet av många tankar.
Men svårast var att våga ta steget att tala om för alla andra hur det egentligen låg till, att jag fortfarande är som alla andra även fast jag inte är intresserad av tjejer, att jag är homosexuell var otroligt jobbig.
Varför just jag? Varför är inte jag "normal" som alla andra? Är jag verkligen äcklig som folk säger om oss homosexuella? Varför ska vi homosexuella behöva "komma ut" med att vi gillar killar, när ingen hetrosexuell "kommer ut " och talar om att det är tjejer dom är intresserad av? Kommer jag bli hatad och få massa skällsord kastat på mig för att jag är mig själv, att jag väljer att leva som den jag är? Kommer vissa i familjen fortfarande uttrycka sin homofobi? Ja listan kan göras lång.
Tankarna var många, det var många sömnlösa nätter och oändligt många tårar. Jag visste inte vem jag skulle vända mig till , vem ska jag prata med, hur ska jag bete mig? Och eftersom jag kände att jag var inte stark nog eller kände att jag kunde prata med någon i familjen eller någon nära vän så vände jag mig till internet, Qx.
På Qx dömde ingen mig, här var det ingen som tyckte jag var äcklig, ingen som behövde komma ut, här kunde jag vara annonym och få utbyta tankar om hur jag kände, hur andra haft det, var jag ensam om detta? Här kunde jag vara den jag egentligen var.
Efter x-antal år, med mer erfarenhet, bättre syn på männskligheten och mer skin på näsan och det bästa av allt, jag hade hittat min kärlek och var älskad av en man, det var först nu jag kände att jag kunde ta steget, jag hade bestämt mig, jag ska leva det liv jag vill oavsett vad andra tycker och tänker, jag ska leva som Tommy, hetro eller gay.
I dag är jag stolt över mig själv, stolt över att jag satte ner foten. Jag lever ett liv som alla andra, jag är som alla andra och antingen hatar man mig eller så älskar man mig.
Folk får gärna tycka och tänka saker om mig som homosexuell, det visar för mig , hur omogna och vilken rädsla dessa personer har emot kärlek.
Är du själv i samma sits? Stå på dig, du är inte ensam. För oavsett sexuell preferens , att du gillar att snaska kotte eller blädra snigel, så är du unik. Det är inte könet vi blir kär i , utan en person.
Känner du någon som har vågat tala om hur det är och är osäker? Gillar du det som skrivs? Dela och sprid bloggen vidare!
Även fast jag inte tar åt mig speciellt mycket när folk säger bög, så jävla bögigt, men din jävla bög etc så finns det personer som tar fruktansvärt illa vid sig av att höra dessa orden.
För bara 1 år sedan kunde jag bli vansinig när någon sa , men är du bög? I dag tar jag det som en klackspark , förutom om tonen i samtalen är annorlunda.
Det finns andra ord man kan använda sig av och med det vill jag visa er denna video, en video som jag själv kände mig berörd av , kände igen mig från när jag var yngre, och ögonen tårades.
Tycker alla borde ta sig en titt och lyssna noga.
Sprid gärna länken till detta inlägget vidare så flera läser och kanske uppmärksammar att även fast folk inte menar något illa med "bög orden" som sägs, så finns det folk som mår riktigt dåligt och får stå ut med massor med skit p.g.a sin läggning!
Att leva som homosexuell i ett hetrosexuellt samhälle kan tyckas vara lätt. Hur ofta ser du ett killpar gå hand i hand på din gata i stan? Det är enligt min erfarenhet lätträknade, som 2 skinkor på en kropp, så ca 2 gånger per år.
Många undrar varför? Faktum kvarstår, att visa sin kärlek öppet i dagens samhälle är detsamma som att söndagshandla, men vet aldrig vad man får! Reaktionerna kan var många, allt från ett leende på läpparna, glåpord, konstiga blickar till en käftsmäll som förlikas med en pungspark.
Jag och min sambo R går inte hand i hand på stan, inga pussar och här visas inte öppet att vi är ett par, även fast många har sina tankar. Att vi inte går hand i hand på stan är konstigt enligt många, många är förstående och somliga personer tycker nog att det är en sann glädje att slippa se 2 män visa sin kärlek öppet. Har ett par gånger fått frågan varför vi inte visar våran kärlek till varandra öppet på gatan, och svaret är enkelt, vi vill inte utsätta oss för eventuella påhopp som många i dagens samhälle absolut inte drar sig för att uttrycka och nu drar jag absolut inte alla över samma kant, men trotts att det är 2012 så finns det än i dag personer som lever kvar på 1800-talet frös ihjäl.
Även fast jag själv aldrig har blivit utsatt för påhopp i detta "hetronorma" samhället, mer än blivit kallad bögjävel, äckel när jag var yngre så finns det andra personer som blivit påhoppade och utsatt för att ha visat sin kärlek till en samkönad.
Även fast vi är så många som lever och är öppna med våran sexuella preferens och innerst inne bara vill vara, vara detta killparet som öppet visar sin kärlek till varandra, som vilken annan person som helst, vi vill inte vara den där bokstavskombinationen HBT, de äckliga bögarna, bögjävlar etc.
I dagens samhälle kan jag förstå de personer som lever med hemligheten om sin sexuella preferens, rädslan för vad som komma skall när man tar steget att leva det liv man egentligen vill leva, oavsett sexuell preferens är vi alla människor, hetro som gay, jag är Tommy.
Detta är mina tanker och mina erfarenheter och även fast vi i Sverige har det bra och har en bit kvar, så en dag hoppas jag och tror att vi alla kan visa våran kärlek till den person vi älskar mer än allt annat.
Har du någon fråga du skulle vilja att jag tog upp, kom med förslag, finns inga dumma frågor och inga dumma svar. Något ämne du skulle vilja att jag skriver om i kategorin HBT ?
Jag tycker alla som läser min blogg ska ta sig 2 minuter och läsa DENNA ARTIKEL. Det är en debattartikel som Hugo Andersson har skrivit.
Jag blir likt gaymasen lite ledsen över att han skriver : "Jag är inte stolt över att vara bög, hade jag kunnat ändra på det så hade jag gjort det. Men nu är det som det är och det är bara att gilla läget."
Jag har med varit där, förnekat för mig själv och önskat mer än allt att om jag kunde ändra på att jag är bög så skulle jag ha gjort det, men i dag, aldrig, i dag är jag en stolt stjärtgosse!
En liten rättelse, uppenbart tolkar en del att jag är stolt över min läggning och det är inte det jag syftar på, utan jag syftar på att jag är en stolt stjärtgosse som är STOLT över mig själv som vågar ( tyvärr är det många som inte vågar ) leva som öppet homosexuell och jag är STOLT över mig själv som person och hur långt jag har kommit!
Jag är den jag är, du är den du är , oavsett om du är homosexuell, hetrosexuell. Det enda som skiljer oss åt är våra sexuella preferenser, du lapar fisk, jag suger korv! Men att kasta glåpord och göra narr av en människa för ens sexuella läggning, är i mina ögon bara något som visar på hur omogen och osäker personen ifråga själv är!
Lina: Jag undrar bara om du har några tips om hur man ska göra för att komma ut som homosexuell, eftersom du verkar så stark och står för det? Och hur man ska bete sig som vän när man anar att ens vän är bög, men vågar inte komma ut?
Svar: Tack för din fråga och för att du anförtror dig till mig angående denna frågan. Tips på hur man ska komma ut, det är inte enkelt men jag ska göra mitt bästa med att hjälpa.
Att komma ut är absolut inte enkelt, jag kan bara tänka mig hur din kompis känner sig om det stämmer att han är homosexuell och inte är öppen med det. Jag själv ville komma ut, berätta för alla att sorry girls, i suck dick, men det är inte så enkelt, eller var inte enkelt för mig att ta det beslutet. Din kompis ska acceptera sig själv och känna sig säker på sig själv att oavsett om jag är gay eller hetro så är jag samma person som innan, det ska inte kännas som en press eller ett måste att han ska komma ut med sin sexuellapreferens.
Din kompis känner ju dom närmast sig bäst och man läser snabbt av dem, har dom uttryckt något om homosexuella som gör att han tvekar? I mitt fall så visste de flesta i min familj långt innan jag hade tankarna på att berätta, men jag var fruktansvärt nervös för dagen jag bestämde mig att jag inte ville leva i denna bubblan längre och jag kommer berätta, dom får ta det som dom vill, accepterar dom inte, nä då kan dom köra upp något i röven, då är det inte bara jag som får något i röven ..:)
Du som kompis, står ni varandra nära, och då menar jag verkligen supertight? Berättar ni allt för varandra? Visa att du finns där, vågar du prata med din kompis som du anar är homosexuell vad du tror och vad du känner? Jag önskar i dag att innan jag kom ut, att några av mina närmsta vänner , som efter jag kom ut har talat om att dom vetat länge, men förträngt det som mig, men att oavsett vad, så älskade dom mig för den jag är, jag önskar att dom sa något, för att vara den person som lever i en bubbla och inte vågar ta steget, oron finns , vad ska dom tänka och tycka om mig, jag önskar i dag att dom vågade säga något, att det var dom som visade att dom fanns och att jag kunde prata med dom.
Men för mig och dom homosexuella som jag umgås med, vi har alla tagit steget och kommit ut inget negativt har kommit med det.. I regel går man och orar sig, förstorar upp saker och ting, som min familj och vänner bara har älskat mig mer för.
Tipsa gärna din vän om min blogg,han får gärna kontakta mig för eventuellt stöd. Jag hjälper gärna till.
Mia: När kom du på att du gillar killar? Vad sa dina föräldrar när du berättade för dem?
Jag kom började märka att jag tittade mer och mer åt killar när jag var 11 år. Självklart trodde jag att det var en fixidé, att jag skulle se om de andra killar i började utvecklas, se skillnad etc. Men åren gick, jag upptäckte känslor som jag inte trodde en annan kille skulle få för andra killar, jag började titta på annat och denna gången var det inte att titta för att se om även de andra var lika utvecklad som jag ,men självklart , jag förnekade för mig själv och trodde fortfarande att det var en fas jag gick igenom och som alla andra gick igenom med.
Det var när jag var 16 år jag började inse, jag är verkligen homosexuell, men att komma ut och visa eller tala om det för någon i min omgivning fanns inte i världshistorian att jag skulle tänka tanken att säga något.
Vad mina föräldrar sa? Min mor hon sa inget märkbart, utan hon har alltid vetat om det och bara väntat på att jag skulle nämna det för eller senare och att oavsett vem jag är, vad jag gillar eller vem jag är tillsammans så kommer hon älska mig lika mycket ändå, jag kommer alltid vara "lilleman".
Min far, ja han har ju talat om både det ena och det andra för allt och alla om homosexuella killar/män så rädslan att tala om det för honom fanns och var det svåraste, men jag tog modet till mig och talade om som det var och han sa, så det passar att tala om det nu, du kunde ha sagt det för något år sedan.
I dag när jag körde förbi Triangelns köpcentrum påväg hem från jobbet, så blir det rött ljus vid trafikljusen. Vid busshållsplatsen ser jag något jag och nog många med mig inte ser i dag ,så ofta , 2 killar stod där, hand i hand och visade sin kärlek öppet, ingen pridefestival och ingen HBTQ klubb.
Självklart drogs mina ögon till detta paret, med ett leende på läpparna satt jag där i bilen , sjöng med till den galet bra musik som spelades och kände en härlig känsla i kroppen. Jag hade sån stor lust att dra ner rutan på bilen och skricka you go girls boys!
Jag och sambon har nästan aldrig visat våra känslor öppet, öppet på stan. Det är något inom mig, och även sambon som säger stopp. Det låter faktiskt ganska sjukt, men tänk, det är 2011 och det finns fortfarande galet många homofobiska människor, och även fast jag är stolt homosexuell och gärna skulle vilja visa min kärlek till min sambo, min älskade man, öppet inför hela världen så gör jag det inte.
Visst fasiken kan jag eller sambon bråka på varandra, nypa varandra här och där öppen bland folk, eller varför inte klia sig i röven och vräka ur sig, åhh det kliar i röven, det måste vara en bög i närheten. Men thats it.
Det finns homofobiska människor, vars inteligens inte har nått den kapacitet att det är kärlek, det är som man och kvinna, fast tvärtom.
För mig handlar det inte om att vara feg, utan jag respekterar faktiskt att det finns folk som fortfarande har en sån låg människosyn och inte accepterar kärlek mellan 2 killar , respektive 2 tjejer.
Någon dag hoppas jag på ett mer öppet samhälle, där oavsett sexuell läggning, där alla ska kunna och framförallt våga visa sin kärlek öppet, inför hela världen, oavsett om det är en man eller kvinna man älskar!
Välkommen till Tommytott.
En frispråkig, foto tokig sambo kille som bloggar om mitt liv med både foton och text.
En resa i mitt och sambons liv tillsammans med våra 2 Chihuahuas Chanel & Prada.
Här i bloggen kommer du även få läsa om Homosexualitet, mina upplevelser och mina tankar.
Jag skriver om homosexulitet för min vilja att hjälpa andra, unga homosexuella tjejer och killar.
01:04:09 
Tommy, 26, Malmö
Kontakt
Sök i bloggen
Senaste inläggen
Kategorier
Arkiv
Länkar
